Jag ställer mig väldigt skeptisk till technomusik. Inte bara för att den dominerar den elektroniska musiken, utan för att den oftast är för repetitiv och intetsägande för att jag ens ska lägga märke till den. Man blir blasé på technomusiken och det kanske är oförtjänt när jag ska ge mig in på att recensera “Shades Of Light” av Ida Matsdotter (även känd som Fjäder). Även om hennes musik ger sig in i technogenren så är den annorlunda. Jag säger inte att det inte gjorts förut, men det finns i alla fall lite variationer man lägger märke till.
Första låten “Yellow Cosmic Sun” är mer utav en pianoserenad till att börja med, där man kan höra svepande ljud ackompanjerade av pianomusik, till ett utsvävande och flummigt röstsvep. Det är en bra låt för att vara introlåt och kommer till att sätta tonen till resten av det man ska lyssna till, eftersom att det är vad man fokuserar på för att ta sig vidare i musiken, och i albumet. Jag tycker att det är en helt okej låt att börja med och det är här ambient får skina. Inte så mycket techno med andra ord. Snarare mer IDM-influerat.
Nu blir det mer Österländskt. Med “तूफान केंद्रअ” reser vi in i Indisk mystik och orientaliska influenser med omedelbar verkan. Jag är inte särskilt intresserad av den slags musik som Fjäder skapar i och med denna låt, eftersom att det mer låter som någonting som skulle kunna ackompanjera en video av någon som tar sig upp för ett berg, kanske Himalaya. Det känns andligt och det ger pluspoäng, men lite väl mycket rökelser döljer det som möjligen skulle kunna ge en något.
Med låten “Shades Of Light” börjar det bli mer intressant. Här börjar man närma sig rent Stendeck-territorium, om än utan de intressanta rytmiska skiftningarna som gjort honom till vad han är. Jag tänker mer på Subheim och det vore ju bättre om man närmade sig honom än någon annan. Fast det kommer tyvärr inte i närheten utav någon av dem. Däremot så tycker jag att atmosfären är väluppbyggd och det märks att det är genomarbetat. Välljudande är det åtminstone.
Nu börjar technon lysa igenom. Ett industriellt landskap formas med hjälp av låten “Talk To You“, där det börjar att brinna och kännas som deep techno om något. Här får hon till rytmen men jag är mer intresserad av atmosfären än det. Svårsinnig techno möter industriell hårdhet skulle jag kunna kalla det. Jag är i alla fall intresserad och lyssnar igenom allting. Det här är bra och det här är något som skulle kunna växa på en. Även om jag inte tycker om de Björk-liknande utsvävningarna rent sångmässigt så är det den bättre låten av de jag lyssnat på hittills.
“Vintergatan” är den bästa låten hittills. En kombination av de orientaliska och mystiska influenserna, med lite mer drag bakom slagverket och trummorna. Det här skulle säkert vara något som skulle kunnat ljudsätta en skräckfilm på något sätt. Allt är mörker och mystik och allt fungerar som det ska.
Det bästa slutar inte där utan hon fortsätter i rätt spår i och med låten “Abyss”. Det känns som om jag stirrar ner i den och att den stirrar tillbaka. Jag är fäst vid den skarpa rytmen, när den nästan studsar mot väggen och kommer tillbaks till mig. Det finns något särskilt dansant med just denna låten som gör att man inte riktigt kan låta den vara. Det är svårt att låta bli, det är en väldigt tilltalande låt rent musikaliskt – med en perfekt ljudbild.
Nu börjar det bli mer renodlat elektroniskt, i och med låten “Dragonfly“. Det här är ljuset som jag letat efter, det här är något alldeles särskilt. En skiftning mellan det mörka och det ljusa i Fjäders musik som för den framåt – utan att den blir långtråkig. Den är energisk men samtidigt återhållsam. Mer sånt här.
“Tystnadens Timma” är egentligen bara ett mellanspel. Jag tycker att det blir lite väl experimentellt – och experimentlustan passar inte riktigt här. Det blir som ett glapp, något tomt och rätt innehållsfullt ändå, men i slutändan blir det bara innehållslöst. Som när vinylskivan hakar upp sig på vinylspelaren, tyvärr. Hade det rent musikaliskt innehållit samma material som detta hade jag kunnat förstå det, men det här känns som material för något helt annat.
“Venus” däremot påminner mig om något jag själv gjort. Jag hade kunnat göra detta med Dekorativa Parasiter. Det känns bra, det känns influerat av det som jag själv influeras av. Detta hade varit min kosmiska tvilling om vi varit ljudvågor. En jäkligt skarp låt som jag gillar, nu har hon hittat in på rätt spår igen. Jättebra.
“Hjärtans Fröjd” blir ett perfekt outro. Jag har lyssnat på hela albumet nu och nu är jag färdig, så då krävs det ett värdigt avslut. Det är något väldigt Nordiskt över hela ljudlandskapet, hennes rösts melodi följer det temat och jag hoppades nästan på att allt skulle vara åt det hållet, men så är det inte. Det är dock något typiskt Isländskt över detta – jag dras med in i hennes sagovärld.
Albumet i sig är helt okej men faller på olika punkter som jag radat upp bland låtarna. Men jag kan låta mig själv förföras av ljudbilden åtminstone, vilket är ett plus i kanten för detta album. Införskaffa kassetten eller CD-skivan via Shaded Explorations och lyssna här nedanför.
Repartiseraren 