Dödens Dal är ett musikprojekt som utgörs av duon Henrik Von Euler och Rickard Jäverling. Enligt deras egen beskrivning så går projektet ut på att kanalisera deras sorg och vrede. Jag har intervjuar dessa två herrar och den som står för jag:et när det handlar om det är Rickard Jäverling, medan bägge två inflikar på allt annat. Frågor som kommer upp handlar bland annat om när de började, deras uppkommande album och lite annat smått och gott som ni får läsa själva här nedanför. Nu hoppas jag att ni läser detta och fortsätter att lyssna på deras musik, samt följa deras resa från början.
Även en del utav Svart Städhjälp, men denna gången inom ett soloprojekt, är Martin Nilsson som kallar sig själv för Superjam Presents: Upper Layer Cruisers. Första låten på detta släpp är “Directions Through The Midnight Maze“, som påminner väldigt mycket om äldre TV-spelssoundtracks. Där ljudet på ett långsamt men säkert sätt letar sig fram mellan de olika vrår de kommit ifrån. Introt skulle mycket väl kunna simulera någon avlägsen djungelfärd in i djupaste Amazonas, där lekfylldheten hos synthpartierna letar sig in mellan tribalistiska trumslag och avslagna ljud. Retro är bara förnamnet när den minst sagt experimentella bakgrunden synar sin inte alltför avlägsna melodiska kusin. När man kommer längre in i ljudlandskapet så är manipulation A och O, då Martin på ett nästan hänsynslöst sätt utnyttjar sin potential till att vrida och förändra karaktären hos synthslingorna, på det mest bisarra vis hittills. Allting känns som om det kommer utmynna i något större, vilket det till en stor del gör, då en domedagssynth får för sig att komma in när man minst anar det.
De rider på vad som skulle kunna kallas den nya svenska hårdrocksvågen, som tagit sina uttryck från den traditionella hårdrockssvängen, men adderat sitt eget nyskapande. Titellåten som öppnar är “Stand Your Ground“, vilket imponerar på många olika sätt. Sångaren har en pipa som påminner om en hel del rocklegendarer, som han utnyttjar till sin fulla potential. Riffen och svänget påminner mycket väl om den mer traditionella ådran, men de har fräschat upp det genom att se det ifrån sin egen synvinkel och agera därefter. Trots att likheterna är slående på alla plan så finns där ändå någonting att hämta. Night svingar sitt svärd och låter härmed världen veta om deras existens, rent lyrikmässigt är det möjligtvis inte det mest fantastiska i den vägen, men det är antemiskt nog för att få en att sjunga med. Med tanke på alla de nya akter som dykt upp runtomkring, så representerar de en förgången tid som mycket väl skulle kunna bli förnyad igen.
A compilation with some undiscovered tracks and great punk acts from the US. First song is by the band Druglords of the Avenues, which is titled “This is a Pig“. Which feature some of the well-known punk-elements that deserve to be in the foreground, with rapid drums and an interesting anthemic touch to it. Reminding about the sorely missed days of the earlier punk eras of mainly the end of the 80’s and the beginning, but also middle of the 90’s. The drums are absolutely ravaging the sound-scape as it gives you an adrenaline injection in an instant. Some of it is nostalgic, but the singing blokes in this song heighten it and make it a great track for starters. Which makes the need for a continuing punk-overdose even more thought about. Next up is the band Disguster with the song “My Kick“, which doesn’t escalate in such frightful tempos as the first one. But it certainly doesn’t lack the original punk-sound of the beginning of the end for the 70’s, coming off with a more rock-oriented phase of the punk rock sound. The singer’s voice may not hold up such a sound-scape, but he at least has the ambition to drive it further and the sound-scape doesn’t lack anything that it should’ve needed. But sometimes you feel a need to wake the singer up a little bit more and tune him up a notch, but it is all fine in the end, because its a pretty good song overall.
Putrid filth spewed directly from the gaping mouth of the abysmal death-industrial/dark ambient duo called Deathstench, based around Darea Plantin and John–Paul Whetzel, whom also worked within the band Welter in thy Blood. As the black oil puts on a layer of disguise, they rapidly move into the first song on the album titled “Extractum Ex Infernis“. The whole picturesque scene that upholds itself, suggests that an almost ritualistic wall of death-industrial paves the way for the lesser elements of this song. Going ahead in a manner of strength, stinking up the whole place with the vocalists utterly distorted wave of noise. The whole continuum of the sound-scape brazenly lighten up the darkest emotions from within, conjuring horrific pictures inside an ever numbed down skull. An almost propagandist feature is the repeated words heard in the background, almost as an instructional guidance for this visually gruesome landscape of gigantic splendor, in the way of the smutty putrefaction. The repetitive notion of the sound-scape waltzes on in its own particular manner, as it autonomously pulsates on with sheer destruction in mind. As a novice within the genres, you’d expect it to be fascinatingly obvious to pinpoint the exact partition divided between the genres. But from what you hear, the overt dark ambient is forcefully managed to step on and include the darker elements of the genres, as the death-industrialist expose can work within, undisturbed. Emotionally, this is a masterpiece, as it steps on your toes with no forgiveness and continues on like the amoeba it is. Gathering different intelligentsia from other corners of the vitally important genre-sphere, as it delves deeper into your mind, haunting your mind with the most susceptible mixture of ignominy. You simply can’t ignore the vastness and cunning of the machinated abyssal void that is coming right at you.
Det har inte gått särskilt lång tid sedan Niels Nielsen och hans entourage uppenbarade sig. Då släppte de loss en best som har etsat sig fast i hjärnan, som vägrar att släppa taget. Denna gång så är det dags igen och i form utav den första låten på singeln som även är tittelåten, nämligen: “Dpend“. Sedan tidigare har man kunnat anta åt vilket håll det skulle dra sig till, men man kunde inte för en sekund tro sanningshalten utan behövde bevis. Här står popmelodierna starka, av egen vigör och släpper loss ett nästan Göteborgskt pop-sound i perfekt synkronisation med synthesizervågorna som sköljer utmed ljudlandskapets kuster. Jag må ha fel, men de nostalgiska vibbarna som sköljer över en när vågorna har kommit in mot stranden, är överväldigande en blandning mellan; åt The Tough Alliance-hållet, med en flört mot den amerikanska vågen av chillwave. Trots att referensramarna har utvidgats, har även deras självförtroende sedan den förra plattan verkligen blivit grandiost. Här känns det som om de övervägt att köra åt alternativehållet, men de har kastat de melankoliska vibbarna överbord.
Being one third of the avant metal drone collective of Locrian, the sole perpetrator Terence Hannum embark on a rough journey between industrialism and meditative unconsciousness. We’re slowly walking down the steps of the first song “Ceremonially Clean“, which jump-starts your inner senses and collectively shroud you in the madness of distortion and the hegemony of experimentalist dark ambient. Static noises that wobble around a processed sound, clutching your attention with the sheer destructive force combined. The somewhat hardline presence of an industrialists joy, turn the coated noise into a spectacular event of figurative representation. The deepening possibilities seem endless, as you gaze towards the monstrosity that forms around you and tries to take over. Walking in between the different spheres, realms and dimensions of sound and represents a tiny fraction of what can be done musically if you have the courage and wit to surpass these notions.
Eftersom att det endast finns en låt på denna kassett, blir beskrivningen utav den längre. Den enda låten på denna kassett är “Likboden“, som varit inspelad i det gamla bårhuset i Sisjön som ligger vid Sundsvall. Med klingande bojor och skrik som nästan skulle kunna hämtas ur vilken mardröm som helst, börjar det i långsamt tempo. I den gråskala som ljudlandskapet befinner sig i, finns det kontraster som kan efterliknas varandra, men bara på den grad av hur de speglar varandra och likt en plåga uppenbarar sig självt för en. Trots det lågmälda men nästan eggande skriandet som pågår, så är det precisionsartade rytmer som uppenbarar sig. När någon på undervåningen bestämmer sig för att ljuda av med hjälp utav bankningar i taket, så kan nästan den symbios som upplevs inom ljudlandskapet stanna av för en sekund, för att sedan fortsätta i samma spår. Rytmerna blir allt vagare, men det som består är ljuden, som trots detta nästan verkar vilja röra sig utanför ljudlandskapet endast för att inte klinga av.
Repartiseraren 