Some questions for Michael Thiel from Weyrd Son Records!

Michael Thiel is the son of the man that was Snowy Red, whose name was Marcel Thiel. With the first release coming out from his newly started label, Weyrd Son Records, which was a tribute to Snowy Red by a multitude of synth-artists – his label became a part of what might be a future legacy. This son of Belgium is the sole proprietor of the label, and he makes everything work. Since he shaped the idea for the label back in 2012, it started to become a real label when the compilation “_ever Alive – a tribute to Snowy Red” was released in May, 2013. Which had the catalog-number WyS-001. I’m all about this label, so I sent Michael some questions about it, hinting on future releases, the symbolic nature of the first compilation, the artists featured on his label – and much more. Tune in for another questionnaire, that is simply too great to be overlooked. At least if you ask me, but I hope you’ll enjoy reading it.

Your label is pretty new, since it’s only been around since the late December of 2012, from what I’ve noticed. The first release, the tribute to Snowy Red, seems to have been a huge success. What was it like in the process of starting your label?

– Indeed. I officially announced the creation of Weyrd Son Records around late December 2012. A full tribute album to Snowy Red already crossed into my mind a while ago, but it was in the morning of a day in April that I clearly stated; that from that day on, I would work seriously on that first release. I had a few band names in mind, but for some reason I thought it would be quite hard to find a record label that might be interested to release a records with so many “new bands”. I didn’t want anyone to impose any bands or artists I wouldn’t work with, so I immediately thought I would do everything by myself and create my own brand to have a full control of that project.

How hard was it to gather all these artists for this huge compilation?

– I would be lying to say it was a piece of cake doing this. The most difficult part was to be sure I would receive all the tracks on time, which didn’t happen. It takes a lot of energy to give everyone the same motivation that you have yourself. They were of course motivated, but as long as the project is not 100% theirs, you can’t really expect for them to be involved in it – as much as you are. I mean, from that morning of April 2012, I decided to dedicate the biggest part of my time to everything related to the compilation. All those great artists have their own life, their own music and duty, it’s a normal thing – that they would put me on hold for some days. Plus, I didn’t want to push them too much, because I wanted them to take the time they would need to do what they do, in the best of ways. I guess I was just too confident about the deadline. Now I know what it’s like, for the forthcoming releases.

I’m just guessing that you are the brother of Marcel Thiel, so it seems pretty obvious why a tribute to Snowy Red was the first release. Was this a symbolic act for you in honor of his memory?

– Micky Mike was my dad.

It’s true, I didn’t want anything else to come out first on the label. It was at first pretty symbolic, indeed. I had already experienced such a workload three years ago when I was in charge with the art direction of the 5 LP boxset of Snowy Red that got released on Onderstroom. I insisted to do the artwork, and write the text for the whole booklet, so what I did was to get in touch with everyone who was close to my dad and worked with him; photographers, musicians, make-up artists, film makers, sound engineers, friends, etc. I then started to interview them all and my whole work was based on what I’ve learned about him. It was my way to get closer to my dad and to his music, I guess. I was only 4 when the first Snowy Red record came out. Of course I knew all the records by heart already, but I needed to have another approach towards the music and the artist himself. I used to listen to the whole discography while working on the designs and texts. It was pretty inspiring and I did exactly the same thing this time, with the tribute album. Every time I discovered a new facet of Snowy Red, and even more now when other people are playing it.

You’ve got a lot of artists featured on your “roster”, which is pretty weird since the label is very new. Since you aim on giving them total artistic freedom, would that be why they’ve joined up with Weyrd Son Records?

– I can’t really speak for them, but it’s true that I to give the artists 100% control of what they work on for Weyrd Son Records. I really think giving everyone the space they need is the best way to get great things in return. I would never tell anyone “hey, you should sound more like this or that”, or: “that voice part should better be done this way instead”. Who am I to pretend that I know better than themselves, in what their true musical personality is?

Are you the only guy working with the label, and how much time does it consume from your everyday life?

– I’m officially the only person involved, as I’m the only one making the decisions in the end. But there are a few people around me like friends, my sister and my girlfriend, who are giving their opinion – or simply giving me advice. But there’s always one person that is constantly around that I speak a lot with. I would say that it helps me to understand what people are waiting for, what kind of things they would expect from a label. I don’t really buy everything he’s saying, but at least it’s really interesting to hear someone else’s point of view.

Since you’ve already revealed what you’re going to release on your label, both for me and Radio Campus, I was wondering if there’s something you’d like to cover about these releases that haven’t already been said?

– So far, I haven’t really been talking about the fifth release, which I know is some kind of event. It’s about a fresh new band out of the LA-scene. Their name is High-Functioning Flesh, consisting of the duo Susan Subtract (Branes), and Gregory Fronczak. They released a four-tracked tape four months ago and the whole synth-scene in LA went into a mini-blast. I immediately fell in love with them, and I’m counting them in amongst my future projects, which is truly my biggest pride.

Have there been any other labels that you’ve taken influence from, when you decided to start up your label?

– I guess that every single label that has a true and strong personality has or had an influence on me. They are most of the time pretty different, musically speaking, to what I tend to work on – but things like visual communication or artistic coherence are always good lessons to get influenced by. Sometimes I listen to every single artist or record that the label is showing to the world. My interest for a label is sometimes as strong as for music itself. To speak more about the ones that impacted me greatly, I would say that the following three, were those responsible of influencing me: Ideologic Organ (a sublabel of Mego), Sacred Bones Records and Sige. I truly love their artists, but I’d say that it’s pretty far from what I’m working with, musically. But I admire how coherent they are, and the quality of their products, design and inventiveness.

What kind of artists and bands have gotten in contact with you, besides those that are already confirmed?

– Actually, Marburg, the Polish band that is on the tribute to Snowy Red, have gotten in contact with me. There have been a few, mostly doing synth music, of course. But the one I got the biggest interest for was a band doing some true rock’n’roll music. It kinda reminded me of POP 1280, which I ‘m quite a big fan of. I hope I won’t sound like an asshole, but I don’t really like the exercise of being contacted by bands. The reason is that most of the time people aren’t really fitting my vision of what I want to work on. But if I like their stuff, I’m always ready to help.

As a celebratory gesture, you also released the mixtape “The Weyrd Dig Nasty” – celebrating the release of your label. Did it live up to your objective of the label?

– That mixtape was a way for me to put something out that was related to the label, with almost all the artists involved in the tribute, being featured on it. I wanted to give an overview of what Weyrd Son Records was all about, at least for the next few months of action.

When thinking about the label itself, how much response have you gotten from people since the start?

– I got lots of great response so far. Both from the artists I’m working with and people who have heard about Weyrd Son Records, that purchased the first release. Those great comments are making me thinking this was definitely the right move, and certainly the best thing I’ve ever started.

If you got to pick for yourself, what kind of artists or bands would you like to have on your label as a complement?

– Oh, wow. There are so many. There are awesome new bands that I really love, like BOAN, Ssleeperhold and Keluar..They’re all releasing their first record this year on great labels. But if I had to pick some names among confirmed artists, I would say Mushy, Lebanon Hanover and Scorpion Violente. Also, if we were to speak of other music that can’t be fitted into what kind of genres I deal with, I’d say that Chelsea Wolfe, who’s become my biggest musical crush since a decade ago. Or, if we move in the periphery, Eyvind Kang, if we’re going to speak of someone who blew my mind for the last two years.

Since your label is an independent one, are you going to expand in any direction or keep it smaller?

– I’m really not thinking about the possibility to expand. Plus, I think that it would be a mistake. I don’t want to loose a dimension that works, which makes me so happy right now. What I like here is that I have a privileged relationship with everyone, and with the bands. I also try to have a great contact with the customers by replying to every single request or remark. It takes time, but it gives me a really strong feeling to read that someone’s happy, from having a nice reply in the mail. I guess that only I will do for now. As long as I can do everything by myself, I will.

When you package things, they seem luxurious. Do you devote a lot of time to make it unique?

– I don’t think they’re so luxurious right now. But I guess what you could say is that I want them to be more and more luxurious. I’d like to make even more beautiful packages. But that takes so much time, because mostly I have to ship forty copies in a day.

The general aesthetics of Weyrd Son Records seem to be somewhat  industrially influenced, but also minimalistic. Where do you seek your inspiration for that?

– Graphic design is one of my biggest passions. I studied fine arts at school and I used to be really inspired by ancient Japanese art and paintings. Mostly because they use space and “visual silence” as a dialogue with forms and colors. The purity of a line, and of a shape is important to me, as they’re much like a signature. It’s also true that there’s something “industrial” about it, like the logo I created, and the colors I use. I want it to be something in between old fashioned and contemporary – but always classy.

Alright, it’s time to wrap up. What’s going to happen in the coming months?

– The next six months will be pretty busy, filled with lots of surprises. I just sent the artwork and mastering for the second release to the pressing plant, which is the Mushy/Meddicine split EP. It is a re-release on vinyl of the split tape that got released a year ago on Meddicine’s own label Sixsixsixties Records. Then there will be another reissue that will see the light of day around September. Which is the Linea Aspera 3-tracked EP. They released the amazing tape “II” right before they split up. It got sold out almost immediately and I was so pissed off that I missed it. The artwork of that one will be pretty special, but I won’t say too much about it now. The fourth release, that will actually have the catalog number WyS-003 is a three-EP boxset of White Horse. It’s the solo project of Ben Chisholm, who’s a full time member of Chelsea Wolfe’s band. He recently changed the name of White Horse into Revelator, but since he created all that music under the name of White Horse, we both agreed it was better to keep it under that name. This masterpiece in three volumes is titled “The Revenant Gospels”. Haunting and haunted.

I’ve know this music for two years now. I’ve been waiting for someone to release it, and for me to have the chance to hold a copy of it in my hands. But for some reasons that puzzles me, regarding the so outstanding quality of it, it never happened. But I’m ultimately happy that no-one did, because I’m so proud being part of this. And the fifth release will be a six-tracked EP from High-Functioning Flesh. The band that I was talking about earlier.

Listen to the tribute compilation for Snowy Red, that was released by Weyrd Son Records some time ago, down below.

Några frågor till Per Nyström – samt en recension!

Per Nyström är det säkert många av er som känner till, åtminstone om man varit engagerad i, och lyssnat på The Concretes. Mannen, myten, legenden – som för närvarande släppt en kassett med outgivet material, som egentligen var till andra ändamål, snarare än ett soloprojekt. Har man haft ögonen och öronkanalerna vidöppna, så vet man att han var den som spelade synth i det legendariska bandet. Förutom det, så har han även varit involverad i andra sidoprojekt, såsom det 90-talistiska reggaebandet Monster, tillsammans med Andreas “Moneybrother” Wendin och ett gäng andra glada människor. Men det senaste projekt han varit involverad i, som garnerat mest uppmärksamhet från min sida, är det underbara bandet Mackaper. Nog om historiska anekdoter, det är dags att aktualisera varför han ens är med här. Som sagt, så har han varit aktuell med ett släpp under sitt eget namn, där han via Moptaco Dics släppt plattan “Nattarbete” – som är en samling av solo-låtar, som varit ämnade för annat än just ett soloprojekt. Bland annat för teaterföreställningar, konstprojekt, film och liknande. Men det är precis här vi står nu, och därför så ställde jag några frågor till honom. Utöver det så recenserar jag även hans senaste släpp. Häng med, vet jag!

Vid det här laget är det inte särskilt märkvärdigt att konstatera att du funnits inom musiksverige en ganska så lång tid. Det känns onödigt att rabbla upp alla band, eftersom att de är så självklara för en. Men har det alltid varit självklart för dig? Vad är det vi utomstående missat, när det kommer till din historia inom musiksvängen?

– Precis som det mesta jag håller på med i livet så halkade jag in i musiksvängen på ett bananskal. Som tonåring sprang jag på en massa spelningar runt hela stan och kanske ännu mer utanför stan. På så vis lärde jag känna folk som höll på med musik, vilket så småningom ledde till att jag blev tillfrågad om jag ville spela orgel i ett skaband som några kompisar höll på att sätta ihop. Jag sa ja utan att någonsin ha spelat orgel. Men ett band blev vi, även om vi redan efter ett par rep slutade att spela ska. Vi hette Monster och under alla år som har gått sedan vi startade har jag fortsatt att halka in i olika band och projekt och gör det än idag.

På ett sätt så kändes det rätt självklart att ett soloprojekt skulle komma. Har du hållit på med något liknande förut, eller är Per Nyström början på din solo-“karriär”?

– Well, har inte direkt tänkt det som en solokarriär. Det handlar mest om att få ut en del av mina låtar jag har haft liggande – och kassettformatet kändes perfekt för detta ändamål.

Enligt det skivbolag som du släppt på, Moptaco Dics, så hör man mycket av ditt tidigare musikskapande i band så som The Concretes et consortes, i ditt senaste släpp “Nattarbete”. Är det verkligen så, eller kom du både för det gamla, men också för att bryta ny mark?

– Både och tror jag. De som har hört mig spela i alla band och konstellationer jag har varit med i under åren känner säkert igen mitt sätt att spela på även på denna kassett. Men det var kul att få leka lite mer med trummaskiner och synthar, det har jag inte gjort så mycket tidigare.

Tydligen så verkar det ha varit en ennerverande process att få dig att släppa loss ditt solomaterial, om man får tyda samma pressmeddelande. Hur kommer det sig?

– Enerverande vet jag inte. Däremot är det väl så att jag och Fagge som driver Moptaco Dics har dividerat fram och tillbaka om när den här kassetten skulle släppas. Det var ju rätt längesedan Fagge hörde mina låtar och frågade om han fick släppa dem, men sedan dess har releasedatumet ständigt flyttats framåt i tiden. Jag har mixat om allt gång på gång samtidigt som jag också både har valt bort och lagt till ett par helt nya låtar. Det tar ju tid innan man blir nöjd och helt nöjd blir man väl egentligen aldrig. Det tror jag inte att man SKA bli heller, då kan man lika gärna sluta spela musik.

Dessutom så ska detta material egentligen ha varit ämnat för teater, film och konstprojekt. Blev det något av dessa, eller har de legat undanskymt för att till slut komma ut i denna form?

– Jodå, den första låten Miami är specialgjord för ett konstprojekt där en konstnär lät några av sina vänner tolka staden Miami med hjälp av olika konstnärliga uttryck (i mitt fall då med musik). Blackbird är gjord för den oberoende friteatern Dramalabbets föreställning Den Arabiska Koltrasten, som sattes upp år 2010. Faktum är att Tonight till en början också var tänkt till denna föreställningen men jag tyckte inte att den passade riktigt så jag mixade om den så att den fick en lite annan känsla. De resterande låtarna har jag antingen haft liggande sedan länge eller skrivit för att ha med på denna kassett.

Vissa av dina låtar får en att blicka tillbaka med nostalgi i blicken. Särskilt den låt som legat på tapeten längre än de andra, nämligen “Tonight”. En hel del av musiken känns relativt amerikansk i sitt ljudlandskap. Vad har du att säga om de individuella låtarna, och vad är deras innebörd egentligen?

– Just Tonight gjorde var ju som sagt tänkt till en föreställning på Dramalabbet. Jag ville ha en lite mörk, men samtidigt lekfull känsla, då jag tyckte det passade pjäsen. Men när jag valde att inte ha med den i pjäsen mixade jag om den och testade att lägga på lite sång. Jag har faktiskt aldrig försökt mig på att skriva låttexter så jag tog bara det första ord som kom upp i huvudet, vilket råkade vara Tonight – därför fick den heta så. Överhuvudtaget så vet jag inte om låtarna har någon speciell djupare innebörd, åtminstone inte låttitlarna. För mig handlar det mer om att fånga en känsla och måla upp stämningar. Personligen tycker jag nog att mitt sound är mer europeiskt än amerikanskt, en av låtarna heter ju till och med till Europa. Jag gillar minimalism och monotoni, vilket kanske märks då låtarna inte har några egentliga verser eller refränger.

När det kommer till Sverige i helhet, så undrar jag vad du tycker om musikscenen här och de som bevakar den? Ibland kan man ställa sig frågande inför en stor portion utav det. Men hur ser du själv på det?

– Jag tycker att undergroundscenen i Sverige bara har blivit bättre och bättre. Det startas mängder av små oberoende bolag och många som ger ut bara kassetter. Mest tror jag att det har att göra med att det har blivit så enkelt och billigt att göra musik och man behöver faktiskt inte ha ett skivkontrakt för att nå ut med sin musik längre. Däremot är det ett problem att så gott som ingen musiker kan leva på sin musik och att det är entreprenörskap, snarare än kreativitet, som verkar premieras i dagens kulturpolitik. Men det är kanske en helt annan diskussion.

Det känns rätt märkligt att du valde Moptaco Dics att släppa på, med tanke på att de andra band du varit med i (särskilt The Concretes), har släppt på större bolag. Hur kommer det sig att du siktade in dig på just detta bolag?

– Framför allt därför att Fagge är en kompis med grym musiksmak. Men sen tycker jag också att kassettformatet är väldigt sympatiskt. Det är billigt att trycka upp och jag gillar det lite muggiga ljudet som man får när man lyssnar på musiken genom en gammal kassettbandare.

När det kommer till musiktidningar, zines, bloggar och all multimedia som avhandlar musik på ett eller annat sätt – så är då frågan: följer du någonting slaviskt, oavsett om det är i bloggform, zineform eller tidningsform, när det kommer till musik-“journalistik”?

– Nä, faktiskt inte. Visst, jag hittar mycket ny musik på bloggar och kan gilla att botanisera både i skivbackar och på nätet. Men jag tycker sällan det ger mig så mycket att läsa recensioner, och jag kan bli lätt allergisk när “alla” plötsligt börjar älska ett band eller en musikstil samtidigt. Sen är det klart att det finns många bra musikjournalister som jag både läser och respekterar. Men på frågan om jag följer någon eller något slaviskt är svaret nej.

Är musiken någonting du kan leva på eller har du någonting du sysslar med vid sidan av?

– Tyvärr är det ju extremt svårt att leva på musik så jag är ständigt på jakt efter alternativa inkomstkällor. Utöver musiken har jag under många år varit frilansskribent. Jag brukar också ägna mig åt att spela skivor här och där.

Händer det någonting nytt med ditt soloprojekt inom en snar framtid eller har du något annat på gång?

– Vi får se, jag tyckte mest att det var skönt att få ut de här låtarna och har i nuläget inte planerat att någonsin framföra dem live, jag vet inte riktigt hur det skulle ske. Då är jag isåfall mer sugen på att göra och spela in nya låtar. Jag har också nyligen spelat in ett album med min psychduo Diagnos och så har vi gjort lite nya låtar med Mackaper som väl ska spelas in till hösten eller våren. Jag är även delaktig i inspelningen av en mörk och psykedelisk barnskiva.

Det känns som att Per Nyström verkligen har kammat hem jackpoten med detta släpp. Inte för inte, så låter det som en blandning utav filmmusik, 80-talsgroove:ig halvminimalistisk synth-pop, tillsammans med utdragna och ödsliga ljudlandskap i perfekt samklang. Retro är ett ord som borde användas betydligt mindre, men det passar även in i detta sammanhanget. Det känns som att det finns en röd linje genom hela plattan, och att låtarna på ett sätt hänger ihop, men ändå inte. Det är svårt att förklara, men det är märkbart att kanske inte alla låtar är ämnade för ett och samma släpp. Men det är bra, för det gör att plattan är mer lyssningsbar än att den går som ett rött och förutsägbart sträck, genom dessa vidöppna musikaliska vidder. Ibland kan man få känslan av att man är mitt i en actionrulle från 80-talet, när den ondskefulla skurken precis ska slå till, eller då den ärofulla protagonisten står inför sin sista strid med antagonisten. Kanske skulle man kunna säga att låtarna är dramaturgiska, på ett filmatiskt sätt? Det vore rätt i sammanhanget, men det kan inte förklara allting.

Han tar oss genom landskap som vi förmodligen inte skulle sett inom samma musikaliska sammanhang, där de drömska synthslingorna helt plötsligt kan vara utbytta mot aggressiva, och tunga synthslingor som tillsammans med minimalismen bryter sig ut i den fria luften. Det känns som att utrymmet är ordentligt, och det känns även som att allt kommer i sin rätt. Ibland är det mer experimentalistiskt, med spontana förvrängningar och förändrad rytm. Likt allt annat, så finns det ingenting i detta som är konstant. Om man inte vill hävda att ljudbilden är i konstant förändring, vilket den är. Ljudlandskapen bygger i sin tur mest på tuffa strängar, icke-ironiska synthljud och gravallvarliga atmosfärer – som kan gå från lättsam till allvarlig, på ett par sekunder. Man märker inte direkt när man byter låt, men det som märks mest är att det här är renodlad synthmusik. Allt som existerar i periferin är inte byggt för att hålla upp grundfundamenten, utan känns menade som komplement. Vilket i sin tur inte är särskilt osannolikt, med tanke på att det är just det Per Nyström annars sysslar med, när det kommer till musiken, åtminstone huvudsakligen.

Helhetsbilden är nästan den viktigaste, eftersom att det inte direkt fungerar om man dissikerar musiken och sätter allt för sig självt, eftersom att musikbygget blir relativt skralt då. Men det är precis så det är, en ljudkuliss, uppbyggd utav fenomenala ljud och en särskild känsla för ljudlandskapet och själva atmosfären som man får dela med sina öron i cirka 28 minuter. Plattan är definitivt värd att köpa, med tanke på att den håller hög standard, trots fläckarna på den imaginära solen. Så, om du är intresserad, så kan den köpas för sex euro hos Moptaco Dics.

Promo: Various Artists – Smoke Signals Remixing Smoke Signals

One of the returning artists on this blog, at least when it comes to promotion, have been Midnight Snack. Apparently, he’s a part of a collective called Smoke Signals, which consists of him and artists such as: RxN, Mathbonus, Gelido, Lab 5, SchoolofThought, Astrobear, Chaos Kid and Hominidae. Even though futurebeat, dubstep and the likes of it isn’t my cup of tea, it might be yours. This is the second compilation that they’ve created together, which in turn was an initiative for those involved to remix each others songs. You’ll hear everything from twisted beats, to illuminated choruses, in this world where craziness will appear from thin air. Everything basically has its fundamental roots in hip-hop, which is noticeable. This makes it the only thing in that genre that I can endorse, if you ignore Midnight Smack. Head on over to their bandcamp-page, or stream this compilation in its entirety down below.

Exclusive Stream: Cisfinitum – Satellite / First Human Ferro – Centrifuga

Back from another long hiatus, giving something to you that have been waiting. There’s a smaller label out there called Old Captain Records, which is run by Olegh Kolyada from Ukraine. It’s an industrial-label that features everything from industrial, to dark ambient, noise and everything related. Since he’s going to be putting out a batch of totally new records, he’s collaborating with Invisible Guy to give you three tracks from the upcoming releases. First up is Cisfinitum, which is the moniker for the russian industrial-ambient producer Evgeny Voronovsky. The track that is put on display for you is “Satellite“, which is a spaced out venture through the roughest of industrially laden landscapes, bound together with a core of ambient phenomenons. In turn, the release which this is going to be featured on is the forthcoming “Industriwerke 2002-2012“. A collection of tracks from this period of time. Tighten your headphones around your ears, turn on your stereo or listen as you please – to this phenomenal track.

Now, on to some other interesting stuff. The label-owner himself, Mr. Olegh Kolyada, also delivers gut-wrenching music. By the name of First Human Ferro, he delivers a fatal blow to everyone of you out there whom are into the mix of ambient, film-like music and industrial. With a bombastic spear being driven into your ears, his music shatters any hope you’d have left in your body by now. Today, we here on Invisible Guy can offer you an outward look on his newly released album “Centrifuga“, along with streaming it here – wholly on our blog-zine. This is simply an astonishing release that has been overlooked. It’s not too overtly bombastic, as it entrenches you with the subliminal messages he’d only  wished of delivering, through sound. Don’t worry, you will not forget the morbidness of it in a long while. So why not stay here, in the light, as you stream it on your own? Look no further.

Premiere: Astro Children – The One We Start With [Music Video]

Summer is already here and on the tip of the melting iceberg, you find yourself around kids like the Astro Children. Delivering a cheerful kind of pep-punk,  and poppish shoeglaze delight, drenched in regular psychedelia. This two-piece outfit consisting of Milley Lovelock and Isaac Hickey first premiered this music video on a release show last week in New Zealand. Which makes me virtually the first one to indulge in this lovely music-video on the other side of the earth. I don’t know what they have in their drinking water down there, but if it spells Astro Children – then I’m all for it. The video itself is filmed at the St Kilda dinosaur park, which is beloved by everyone who spent their childhood in the city of Dunedin. The theme is 1980’s, which is obviously pretty clear. The track itself is the opening track “The One We Start With” from their EP, which can be found reviewed by me over here, titled “Lick My Spaceship“. For those of you crazy enough about it, I can tell you that Fishrider Records are planning a release with Trick Mammoth, which the member Milley Lovelock is a part of. So keep your eyes wide open.

Premiere: Ovro – Loner

Since the much anticipated album “Id​|​entities” by Ovro is around the corner, I’ve decided to co-operate with the Finnish label Some Place Else, so that I could give you a track that you could stream. Invisible Guy is proud to present the track “Loner“, from the aforementioned album, for you – so you can exclusively stream it and be filled with joy. This particular track is subliminal, suggestive and completely experimental. It takes you to a whole other realm, contrasting everyday life to the extreme. Consequently eliminating the barriers of music, thinking themselves out of the box. “Id​|​entities” will be released on the 4th of July, by the Finnish label Some Place Else. If you like what you hear, why not head over to their headquarters on bandcamp, to pre-order? If you do that, you’ll get an exclusive CD-r, 2-sided poster, and of course – the Id​|​entities CD-r. Head out, go in, turn inside out. Or simply stream the track yourself, by clicking the button down below.

Några frågor till Reveries!

Reveries är ett relativt nytt band, med medlemmar som både härstammar från Småland och Östergötland. Medlemmarna i bandet är Alice Axinder (Sång), Gabriel Petterson (Sologitarr), Noa Åkesson (Sång/Gitarr), Konrad Annerud (Trummor) och Martin Gabrielson (Bas). De står på stabil grund med deras egensinniga indie rock, som gärna drar influenser från shoegaze, post-punk, post-rock och en uppsjö av genrer som passar i sammanhanget. För att vara ett så pass nytt band, så har de redan figurerat i en mängd olika sammanhang. Förutom att de fått en kaskad utav bra recensioner, så har deras musik även varit med på den Amerikanska sportkanalen ESPN – i deras tävling “Real Street“, som arrangeras utav X Games. Utöver detta så kommer de även att dra ut och lira i sommar. Därför bestämde jag mig för att ta en närmre titt på detta band och ställa några frågor.

Bevisligen så kommer ni att spela en hel del nu till sommaren. Var kommer man att kunna se er någonstans?

– Ännu är det inte många spikade datum eller platser, men vi är på G i Norrköping, Motala, Gotland, Linköping och även East FM som är en Östgötsk radiokanal. För att boka en livespelning med oss kan man maila till reveriesswe@gmail.com.

Av någon märklig anledning så är ni fortfarande osignade. Har någon hört av sig till er och visat intresse än, med tanke på den publicitet ni fått den senaste veckan?

– Nej, ingen har hört av sig, däremot har vi fått enorm energi av de goda recensionerna vi fått, av gamla och nya vänner som kommer fram på stan och berömmer oss, och av människor runtom i världen som kommenterar på Youtube och skriver till oss på Facebook.

Till hösten släpper ni er första EP. Hur långt har ni kommit i processen av att skapa musiken till den och finns det någon slags baktanke med släppet, rent tematiskt eller så?

– Vi är strax klara med inspelningen av två låtar, utöver det planerar vi minst två spår till. Vi har velat komma åt drivet och energin i musiken, därför har vi dragit upp tempot i låtarna. Vi tror dessutom att det är viktigt med detta för att bjuda på en intressant live-spelning när man är ett litet och okänt band.

När det kommer till den svenska musikscenen, så finns där en hel del att kamma hem just nu. Vilka band tycker ni själva om, som är aktuella nu och som är från Sverige?

– Det är svårt att bara nämna några, och som sagt har vi en väldigt bred musiksmak. Men vi gillar The Mary Onettes väldigt mycket. De är ett medelstort band från Jönköping som vi tycker är väldigt underskattade och förtjänar att vara större än dom är. Goat, Holograms, Kite, Shout Out Louds, Tallest Man on Earth, Palpitation, listan kan kan göras väldigt lång. Vi får såklart heller inte glömma vännerna i Soundmeds!

Ert mål med bandet verkar att slå till på stort. Har ni rockstjärnedrömmar eller vad är det frågan om?

– Det är inget vi riktigt har pratat om eller har som mål, men det är klart att det skulle vara kul om vår musik når ut till många människor. Vi vill ju gärna resa runt och spela, samtidigt som man kanske inte vill bli den som alla känner igen. Vi tar det helt enkelt som det kommer men jobbar för att bli hörda, spela och ha kul!

På tal om det rent estetiska så är ert omslag till singellåtarna rätt fränt. Vad var tanken bakom det?

– Vi använde oss av en gammal bild som Alice tagit för flera år sedan, när hon precis börjat fotografera. Hon och hennes vän rände ut på en åker i bara trosor med katten, och fotade. Martin har dessutom känsla för design. Vi ville skapa ett eget omslag och tänkte därför att det var bra att kombinera deras talanger; resultatet blev Alice foto med Martins logga.

Tidigare så har ni även släppt ett par demolåtar. Finns det någon chans för att dessa kommer att vara med på er kommande EP?

– En av våra demolåtar har vi spelat in på nytt och arrangerat om, men annars är det bara nytt material.

Okej, nu har den virtuella tiden gått ut. Vad vill ni mest av allt säga här i slutet?

– Gå in och gilla oss på https://www.facebook.com/reveriesswe för att hålla utkik efter den kommande EP:n! Tack för den fina recensionen och intervjun!

Spotlight: Various Artists – _ever Alive – a tribute to Snowy Red

I just thought I had to push for this compilation, because it’s awesome. A truly great one, which is a tribute to Snowy Red, which was the moniker for Marciel Thiel. One of the more influential artists within the minimal synth genre. This release feature a lot of the up and coming people, mainly from America, whom have contributed a whole lot to their own scene. But there are also a lot of artists from other parts of the world. The following are represented: Bestial Mouths, //TENSE//, Strange Powers, Mushy, Violet Tremors, Mirror Mirror, Meddicine, Nové Můra, Jessy Champagne, Revelator, Freddy Ruppert, Animal Bodies, Newclear Waves, Safyée, Led Er Est, Bright Future, Marburg and Deathday. So, it’s jam-packed with the best of the best, covering songs from albums like “Snowy Red“, “The Right To Die“, “Vision” and “The Beat Is Over“. Meaning; virtually every album he ever released. It’s inspiring to hear such a flawless re-interpretation of those legendary songs. All from different areas of the minimal synth sound. This is surely an investment, as you get a gatefolded double-LP, 180 gram, with hand-numbered packages limited to 500. You’ll can get this for twenty-two euros, and you really should, because it’s a great release. It’s also the first release on Weyrd Son Records (WyS-001), but surely not the last. Artwork was made by Betsy VanLangen.

Review: Plymouth Fury – Vaudeville

Hard-hitting, able to riff you out of the world, your classic new rock types. Making it a joy to present themselves through sound, is the band Plymouth Fury, featuring the members Worzo, Will and Stephane Kurdijaka. These fellow from France start off with the song “Balone De Noche“, which hits the roof instantly. With its rough and dirty rock textures, calling to the roots of the working class rock’n’roll that have outlived their own hegemony. The intro is simply an astonishing work of craftsmanship, where the drums sheer power and the naive riffing doesn’t let you anticipate what is to come. A shade of grey, lay over a span of colorful and enigmatic warmness. When they rip it off, all hell breaks loose and the classical touch of rock’n’roll ‘riffery’ goes a long way to prove itself vital. Even though it’s mostly a sign of the revival, or a new wave of rock’n’roll, they surely pave the road for even more simpleness within the same genre. No compromises, just straight up and down, rock music. Without the strained touch of modernization, constrained to a gritty – almost noise-rock-esque edge.

When you need more, tuning into the second song “The Basement” – is simply enjoyable. Here, we find a more mellow sound, still furiously generous within the rockin’ department. It becomes fairly obvious, with the name and all, that everything is rooted in a 60’s nostalgia turned on its head. Towards a more sinister and heavy sound, which leave no moments to be dull. Generally, the overtly concealed vocals, beneath a gritty layer of distortion – doesn’t turn you off the slightest. Because the sound-scape packs such a furious punch, that you’d simply ignore most of the lyrical content anyway. Which is a thing in itself, to decrypt with your own ears. This, in turn, puts a lot more focus on the instrumentation – rather than the singer. He might not be at the forefront, but they sure as hell balanced it off well. Cojones is the least he’s missing and the raspyness of the vocals, the sheer energy of him terrorizing your ears, is indeed a fraction that can’t be limited to the instrumentation at large.

Next up is the song “Ajo y Agua“, which seems to be a little bit more timeless. In the sense that the music is like an endless desert. Imagine an hourglass, pouring out sand throughout the top to the bottom. This is what it feels like, if you’d enter a state of forceful timelessness. As the time is against you, they pour down the most wicked baseline that could ever be featured in an intro, at you. Contributing to the overt reality that is about to face you, because you’re in a race against time – whereas one can only be the winner. Therefore, the energy is further energized, the riffs are intensified and the vocalist is completely insane. Insanity has struck, as you need to move fast, when the drummer strikes the last crash. Switching in between two states of minds, one more subliminal and the other one a total eclipse of every rock’n’rollers dirty heart. Tough shit, because this is complete grittiness, combined with the virtuoso that is Plymouth Fury. It signifies the last letter in their name, and it also makes it pretty clear that it can’t get more engaging and fierce.

Tumbling through the weeds, entangled in post-punkish fervor, comes the song “Maelstrom Libido“. The mayhem that has been wrought upon the listening ears, are nothing in comparison to this annihilating piece of strung up, rock’n’roll, flirtation. It will have you dancing with one foot in the post-punk category and the other in the pure rock’n’roll. Even though its crushingly beautiful, there are calmer moments within the song which lead up to the pathway of the totally flipped out sense of what you’d love to hear. Nothing can be more energized than the top of Plymouth Fury’s excellence – as they speed away with your senses, leaving you nothing more than an inspiring tone ringing in your ears. It’s telling that they’re convenient enough to freak out on the riffing, but keep it tempered until its unleashed in its full splendor. The symptomatic relationship between the rhythmic and considered, with the furiously speedy renegade sound. A probable cause for tight drums, distorted baselines and a hell of a temper.

With that said, here’s where everything changes. This seems to be the line between their harder and speedier stuff, as they slow down immensely with the song “I love you Leigh“. Which sounds more like a ballad, oriented with an almost indie rock sounding atmosphere. Filled to the brink with emotions, sincere lyricism, continued with a bombastically backing sound – together with a singer whose voice never ceases to amaze. It doesn’t matter in what situation he uses it in, whether it be furious rock’n’roll, or britpoppy indie rock. Prolonged riffs, conquering the most stale hearts, breaking the wall between different nuances in each genre. For this cannot be seen as anything else than a love song. Whomever this is dedicated to, should be proud over that particular fact. These boys are all about making it as pleasurable and ambitious as possible. It’s not even cheesy, because it hits deep. One probable cause would be the recognizable vein, in which they deliver tenfold. You’re dragged down, put up and then put down. Just to be built up again.

By a sly rock’n’roll rhythm that sets everything on its edge. The song “Tati“, is as short and stout by name, as the song itself. Here, you’ll get more accommodated in the drummer’s sphere, as he is the one delivering in this song. But not alone, of course. It feels as if he’s got the perfect rhythm matched to the perfect sound-scape. The laidback attitude that is flowing throughout the song, is paired up with the near funkiness of the spaced out guitar riffs. Some of it actually reminds you a lot of the earlier ska-punk bands, at times, from Sweden. With almost all attributes of that genre stripped, and laid into an overtly cheery but vague rock’n’roll stew. You can hear the hints of psychedelia also, but you’re not getting chocked with an avalanche of it. Even though it might not be the best they’ve shown of themselves, it’s certainly the standard formula of what they’re about. These pesky genrehoppers can’t just stay in one genre, they just have to mess around. That’s why you love what they’re doing.

Whilst the song “Black Ravines“, is a total embodiment of the stated words, in a vague sense. Here, you’ll get a roaring baseline, accompanying frictionless riffs that simply bounce of the walls and reverberate through the whole sound-scape. Wandering in the desert, concocting a sinful breakdown, with both melody and rhythm escaping each others grasp. But with cojones, and a sip of wonderful bourbon, you’d be able to join them on their journey. It touches the base of sludge, the tip of doom and a heavy dose of slowly-paced rock’n’roll wonderfulness. At heart, it’s a little bit bluesy, which isn’t a bad thing at all. You’re moved by each element of the song, as it builds up to knock things down. The breakdowns in the song are amazing, but they follow the basic portrayal of their sound in other tracks, as it usually does. However, it’s noticeable how much of the characteristics have changed, and how much that is actually static. Sometimes the static is a little bit too much and you grow tired of the sound. But, it’s almost always revitalized in one way or another.

Finally, at the end. This time the song is “The Snake“, which change their modus operandi. Instead of breakdowns here and there, building up, knocking down – it’s a steady trip that engages with all of the elements, just to unleash a battering of hurt, as everything is put in place. It feels like a closing track, and rightfully so, it is. Here’s one of those tracks you’d be singing along with your buddies, in an alcoholic frenzy. Something that should be done live, as the riffs strike with their monotonic wrath, making themselves a little bit more audacious, but at the same time tame. The drums in the end are simply magnificent, and in all fairness, it’s been a pretty good trip. When it comes to the album as a whole, there are some things that keep you from listening to it, but it’s more of a modern thing than anything else. If you look at it from another perspective, this album is surely one that would be steadfast and survive a couple of re-listens. However, I don’t know if it’s got anything above that. I hope so, though. Since it’s thematic and virulent, with an edge that is missing from today’s generic throwback rock’n’roll, Plymouth Fury are certainly heading in the right direction.

Interview with Kim Sølve!

Kim Sølve is a man who have been involved with multiple things over the years. He’s been making music for a very long time, but is probably mostly known under the moniker of Blitzkrieg Baby. When it comes to things outside the realm of music, he’s also mostly known as an illustrator and designer, who runs the Trine + Kim (TKDS) design studio together with Trine Paulsen, since 1999. Whom have done notable artwork for bands like Enslaved, Solefald, Mayhem and Darkthrone, and many more. He’s also a Norwegian, and have been involved in the group Three Winters, which is a synth-pop moniker, together with Anders. B and Lars Fredrik Frøislie. Whom released their debut release on the Swedish gargantuan post-apocalyptic pop label Beläten, which went under the name of “The Atrocities EP“. Not to forget, he’s also been keeping himself busy with his own label Adversum, which he runs together with Kim from Neuropa Records. Other than that, some of you may know Kim Sølve from the constellation “Norwegian Noise Orchestra”, but there’s a lot that we don’t know about him. Which, as always, prompted me to do an interview with him. Discussing everything from his musical endeavors, his design work, the state of music as we know it, black metal from Norway, human nature and much more. This is probably one of the more lengthier interviews I’ve done in a while, at least if you’d consider those that have already been published. So, with no further ado, meet your maker and read until you spew.